Hej igen. Hallå där. Hej.

Det här känns helt fel. Att logga in på den här bloggen, som jag förknippar med äventyr. Jag förknippar den med berättelser och jag förknippar den med drömmar.

Ja, Nya Zeelandresan tog slut. Jag skaffade underbara vänner, backpackade med Stina, åkte tillbaka till Oz, gick på Bluesfest i 6 dagar, besökte South Straddie, spenderade mina sista dagar i Australien i Brisbane. Och flög hem. Dagen kom. Jag flög hem.

Jag grät hela vägen till Australien, och jag grät hela vägen hem från Australien.

Jag kom hem och kom sakta men otroligt säkert in i det vanliga livet hemma. Alldeles för lätt. Jag skaffade mig ett jobb, gjorde matlådor, plockade ur diskmaskinen, gjorde andra tråkiga vardagssysslor, kokade kaffe hela dagarna, spenderade tid med släkt, spenderade tid med mina favvokatter och satt i min kära gamla fåtölj. Igen. Helt plötsligt bara tillbaka i det gamla.
Men med en bestämd tanke på att det bara var en liten mellanlandning. En liten anhalt i mitt stora, pågående äventyr.

Äventyret i USA kom. Det efterlängtade. Álavie skulle vara med i WCOPA, ett världsmästerskap. Nu när jag tänker på det så tror jag nog ändå att jag ska pick up from where I left här på bloggen och skriva ikapp om allt som hänt. För att fortsätta det pågående äventyret. Ja, men det låter vettigt.

Jag ser fortfarande framför mig att jag som typ 38-åring sitter där i framtiden och läser igenom min egen blogg. Och minns.
Om jag gör det: Hej framtida Lisa. Dessa åren var fucking mint. Glöm aldrig det.

Ja, nu har jag äntligen brutit tystnaden och skrivit ett till inlägg. Välkommen tillbaka bloggen.