Morsning!

Nu har jag varit hemma i 1,5 månad. Jag har firat jul med familjen, firat nyår med gamla gänget från gymnasiet, spelat in massa sångklipp med min sånggrupp, hängt mycket med mormor och farmor och druckit oändligt med kaffe med mamman min.

Det har varit skönt att kunnat lägga tid på människor jag bryr mig om och ladda om batterierna lite. Men på ett sätt är en sånnhär mellanlandning helt fel. Bara helt fel. Allt är nytt och skönt i sissådär 2 veckor, sen går man in i någon slags dvala. En lång lång väntan på nästa steg i livet. Vad ska jag göra nu? Jag gör jag om en månad? Vad gör jag om ett år? Vad vill jag göra resten av mitt liv? Och vad borde därför mitt nästa steg idag vara?

Att "mellanlanda och ladda batterierna" är ju egentligen bara synonym till att panika och få livskris om vad som kommer näst.
 Är man väl iväg på äventyr så gör man lixom något för att ta livet framåt. Kanske inte ett aktivt steg varje dag, men man är ändå mitt uppe i någonting.

Så DÄRFÖR är jag nu otroligt lättad att jag häromdagen köpte en biljett till Geneve i Schweiz (att det fortfarande ska vara näst intill omöjligt att stava till det..) och igår även en biljett till London, veckan efter.

Jag flyger om 29 timmar.
Och äventyret fortsätter. Det var ju trots allt bara en smärre mellanlandning för att ladda batterierna.